tisdag 12 januari 2016

Natt i Budapest 1990

Majakovszky utca 1990 (nu Király utca). Foto: Kerstin

KAPITEL 40
År 1990
En katt vrålade till utanför fönstret. Månen var halv över hustaken. På Dohány utca, på Dob utca, på Majakovszky utca, överallt på trottoarerna reste sig berg av möbler, trasiga kläder, kastruller, icke fungerande TV-apparater, varmvattenberedare och kylskåp. En gång om året ställde man ut sitt skräp och sitt överflöd på gatan. Nästa dag kom lastbilarna och rensade.
Kálmán och Krisztin var ute och fotograferade. Givetvis med bil. Bilen var Kálmáns skydd mot en hotfull och omyndigförklarad omvärld. ”En gång var bilen tvungen att stanna på verkstaden för reparationer och jag fick ta Metron. Det var fruktansvärt, så deprimerande! Jag förstår inte hur folk står ut”. Sa Kálmán.
Han stannade till framför två upp och nedvända fåtöljer. ”Precis såna där fåtöljer, fast i rött läder, köpte min mormor en gång i tiden. De var hutlöst dyra redan då... Stilmöbler.”
De var borta innan varv nummer två var slut.
En liten kille släntrade gatan fram med en sprayburk under jackan. Blixtsnabbt drog han fram den och sprutade en vit ring på en portfölj överst i en hög.
En man stod djupt försjunken i grubblerier framför ett kylskåp. Ett äldre par skyndade över gatan. Det var inte det vackra folket som var ute och luftade sig. Hon hade slitit hårt på sitt forna utseende; nu var hon minst fyrtiofem, såg ut som sjuttio och var uppenbart gravid. Davidsstjämor av järn. Hemlighetsfulla kolonner vid Dohány utca. Europas största synagoga var stängd för natten, men bland grönskande träd och högt gräs strök katterna runt, som skuggor i en pjäs utan slut. En gammal  kvinna pressade sig mot järngallret och kastade in brödbitar. En ljusbrun katt hastade mot middagen.
Det förflutna bultade under nuets tunna hinna.
  Lukten av blod och rädsla sipprade ur själva gatstenarna, de stenar som en gång utgjorde ghettots golv. Kálmán stannade bilen och stirrade på det som var ingången till ghettot under andra världskriget. Blinda är ögonen, bara ryggraden känner ekot av historien som små ilande rysningar. Var börjar mördandet? Var i hjärnorna?
Ondskan är inte särskilt sofistikerad, säger man, den är lättare än man tror att förklara. Det man inte själv förmår skapa river man ned, krossar, trampar på. Man blundar för nederlaget genom att utplåna åskådarna.
Rutorna till den andra synagogan var spruckna, ingången igenspikad med brädor. Tiden hade knaprat i sig mittpartiet av en fyrkantig metallskylt, vars övre del pryddes av en sjuarmad ljusstake.
En annan skylt annonserade att Hannahs restaurang serverade koshermat. Skylten var gammal och berättade inte om Hannah var död eller bara utflyttad. Ett nytt plakat signalerade att porten var en utfart för bilar.
Kálmán hade lyssnat på nyheterna. I Sovjet slog människor ihjäl varandra i T-banan.
Varför var friheten så svår att bära? Vore det lättare om man kunde äta den, dricka den? Varför skapar den depressioner eller manar till blodtörst, i synnerhet när den kommer plötsligt? Kan människan bara fungera under tryck?
Sedan andra världskriget hade Europa inte varit så nära ett nytt storkrig, konstaterade Kálmán dystert.
”Jag ville alltid skapa en ordnad tillvaro, ett lugn – aldrig kommer jag dit.”
Han stirrade ut i mörkret, det mörker som i Budapest var tjockt av gengångare.


  (Ur "Och hästen sökte sina vingar", sid 188-189)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar