tisdag 2 augusti 2016

Hemma i tropikerna

Dagarna då det var som mest exotiskt just här, i Laxne.
På andra sidan Klämmingen, på vägen mot Guldsmedsmora.

Saimo sorkjägare.

Király är gammal nu men älskar att simma.

Nya Attefallshuset.

Klematisen i lilla eken.

Längta bort och stanna kvar - augusti och Det Susar I Säven

Ingen har beskrivit det bättre än Winston Graham i Det susar i säven. Om man tror att detta är en barnbok bedrar man sig. För ungefär hundra år sen blev vissa böcker succéer både hos barn och vuxna, ungefär som Harry Potter.
  Sommaren är som vackrast men någonting känns i luften, en föraning om att det snart är över. Det är fortfarande ljust men mörkret står i startgroparna. Vissa av djuren börjar göra sig i ordning för den stora flytten söderut. Att sitta ner och umgås som under de långa lata högsommardagarna är omöjligt. Överallt stök och bök och förberedelser inför uppbrott. Ingen har tid med vattenråttan som förgäves framhåller charmen med den engelska landsbygden och de skiftande årstiderna. Nej, södern drar i vingar och fötter och allt är planer för det andra livet.
  Vattenråttan försöker förgäves övertala de andra att stanna.  De pladdrar vidare om Söderns dofter och färger och luften flimrar av främmande minnen:
  "Än en gång började de kvittra sinsemellan, och denna gång pladdrade de som rusiga om violetta hav, solbränd sand och murar där ödlorna kilade.
  Råttan vandrade åter nervöst vidare, klättrade uppför sluttningen på norra sidan om älvstranden och lade sig däruppe och såg ut emot den stora ring av dyner, som stängde utsikten mot söder. På denna sida kullarna låg nu den verkliga tomheten, och på den andra var det myllrande och färgrika panorama beläget, som han så klart såg för sin inre syn."...
  Kapitlet heter Pilgrimer och vandringsmän.
  Denna längtan bort, dessa skimrande minnen fria från svett och skavsår och envisa insekter.

Nu är Kasper i Budapest och jag känner hur längtan drar som en tråd genom kroppen. Min son på mina gator som inte är mina längre. De sotiga keruberna på husfasaderna, kulhålen i väggarna - förmodligen renoverade och putsade - mystiken i åttonde distriktet. Min stad som inte har varit min på flera år.
  I morgon drar Kasper och polarna vidare, inte som jag som alltid återvänder och alltid lämnar en bit av mig själv kvar. Alla dessa pusselbitar som skvalpar omkring i världen.
  Att längta är fåfängt och dumt, sa Marianne Greenwood, som vandrade runt världen i trettio år och kallade allt och inget för hemma. Om man längtar lever man aldrig här och nu och livet går förbi utan att man förstår vad det är att leva.

Alla reser utom jag. Jag stannar med Király och Saimo och Harriet (två hundar och en katt). Mina valnötsträd flyttar sig inte heller. Jag känner hur detta svårtyglade vemod väller upp och allt det vackra i min by, denna vardag, bleknar lite.
  Jag går ut.
  Bolltistlarna har slagit ut. Lila bollar en meter ovanför marken och en stor amiralsfjäril.
  Ingen amiralsfjäril har varit här förut, i alla fall inte framför mina ögon.
  Var är alla fjärilar, undrade Mait och jag häromdagen. När vi var små fanns de överallt: blåvingar, guldvingar, påfågelsögon...
  Nu sitter det en amiral på en lila boll i min trädgård och den där tråden som hotade att dra iväg med mig rullar ihop sig  till ett litet hanterbart nystan.

På fältet vid Alsjön sitter det fem korpar och kraxar på en rosa ensilagebal. Mellan granarna kastar sig en rovfågel iväg. Vattnet i sjön är fortfarande varmt och här och nu är just i Laxne.