Festival i djupa skogen utan bidrag

Jag har en son.
  Jag är stolt över honom.
  Han har en egen motor. När han var liten fick den honom att hoppa jämfota över hela badstranden i Laxne och med tårfyllda ögon och rött ansikte vråla: "NI HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!!!"
  Andra gången åkte han nerför backen med alldeles för långa (och lånade skidor) eftersom han var minst och yngst. Åka skulle han, precis som de äldre kompisarna.

I somras ordnade han en musikfestival tillsammans med några kompisar. Det var tredje gången. Det gick åt många timmar till förberedelserna och en hel del pengar från egna plånböcker.
  Inträdet var gratis.
  Storslaget, tycker jag som är ganska trött på att skriva om olika grupper, konstnärliga och andra som har sökt projektbidrag för att göra något. Man får en idé. Man kopierar fraser som Statens Kulturråd eller Allmänna Arvsfonden eller någon annan institution (som inte hanterar egna pengar utan medborgarnas) har bestämt låter bra just det här året. Så klistrar man in de rätta ordalydelserna (genusperspektiv, integrationsåtgärder m.m.)  i sin ansökan. Har man tillräckligt många rätt får man kanske pengar. Då och först då kan man göra något.
  Så fjuttigt. Tycker jag. Fantasin borde flyga fritt utan att ledas i koppel av ord som till exempel genusperspektiv.
  Jag struntar! sa min son när han var liten.
  Jag - Kerstin - struntar i alla modeord. Jag bryr mig bara om fantasin och den är universell och icke könsbunden.

Några bilder från festivalen:

Min festivalkarta.

Hejsan igen och min motvilja mot sociala medier

Jag har inte skrivit i min blogg på länge. Jag drabbas ibland av digitala-medier-aversion. Detta blir mest uttalat när det gäller Facebook. Jag har en sida där som heter The art of Kerstin Pettersson och där har jag bara publicerat ett eller två inlägg sen jag lanserade sidan. Då och då kommer uppmaningar från Facebook, först uppmuntrande, sen alltmer hotfulla. "OM DU INTE PUBLICERAR NÅGONTING SNART STÄNGER VI NER DIN SIDA:"
  TROR JAG DET! skulle jag kunna hojta tillbaka i versaler.
  Facebook lever på reklam, att företag betalar för sina annonser som poppar upp när användarna har publicerat sina små inlägg och gratis lagt ut sina bilder så att deras vänner - kanske - och bekanta eller andra ska kunna se dem och samtidigt glo på alla annonser samt läsa delade tidningstexter som inte Facebook har betalt för.
  Arvodena för journalister, illustratörer och fotografer har sjunkit till svältgränsen och detta har hållit på under cirka tjugo år. Det har blivit så lätt att stjäla det någon annan har jobbat för utan att ha fått betalt.
  Därför säger jag nej till hurtiga konst- eller fotostafetter typ: Jag utmanar dig Kerstin Pettersson att publicera en ny bild varje dag i fem dagar.
  Utmana på du, tänker jag och går ut och vattnar mina växter eller gör något annat viktigt.

I början på juli var min kompis Denise på besök. Denise är också konstnär och har precis som jag  demat samt jobbat med texter. Innan vi sågs nu hade vi träffats i Frankfurt, på Paperworld-mässan 2009. Där stod vi i varsin monter och var konstnärliga inför publik. Sen sågs vi inte igen förrän Denise kom på Arlanda med en fullastad väska och bestämda steg. Vi såg henne komma och... vi såg henne göra en helomvändning och rusa tillbaka in igen.
  Jahapp.
  Sen kom hon ut en gång till, med ännu en väska som hade glömts därinne.
  Hela kvällen var det julafton; franska viner, franska ostar, fransk choklad, franska delikatesser i små glasburkar (och ja, hon hade fått betala övervikt på planet). Denise´s böcker + en stor fotobok över trakten.
  Denise är en mycket generös människa. Dock tycker både hon och jag vi vill bestämma själva när vi ska ge bort något.
  Lagen om copyright handlar om det, att man inte får kopiera och publicera det någon annan har gjort. Just på Facebook finns det många långa sidor med användarvillkor som förhandlar bort copyrightlagen om man lägger ut bilder, filmer och texter på sin facebooksida.

En av dagarna när vi promenerade Laxne-med-omnejd runt pratade vi om copyright. Det har blivit ett begrepp som folk numera verkar ha förträngt eller glömt bort eller aldrig hört talas om.
  Denise hade varit med på en samlingsutställning hemma i Frankrike. Arrangören hade låtit trycka upp ett antal affischer med en bild.
  "Vem är det som har gjort bilden? Är den copyrightbefriad?" frågade Denise.
   "Det vet jag inte", sa arrangören. "Förresten, vem bryr sig!"

Här under kommer en Denise-bild. En annan gång ska jag berätta mer om vad hon gör.

Sen kommer en av mina bilder, på skrapkartong. Det var mycket länge sen jag gjorde den. På den tiden hade jag kort hår och längtade efter vingar.