Jag är stolt över honom.
Han har en egen motor. När han var liten fick den honom att hoppa jämfota över hela badstranden i Laxne och med tårfyllda ögon och rött ansikte vråla: "NI HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!!!"
Andra gången åkte han nerför backen med alldeles för långa (och lånade skidor) eftersom han var minst och yngst. Åka skulle han, precis som de äldre kompisarna.
I somras ordnade han en musikfestival tillsammans med några kompisar. Det var tredje gången. Det gick åt många timmar till förberedelserna och en hel del pengar från egna plånböcker.
Inträdet var gratis.
Storslaget, tycker jag som är ganska trött på att skriva om olika grupper, konstnärliga och andra som har sökt projektbidrag för att göra något. Man får en idé. Man kopierar fraser som Statens Kulturråd eller Allmänna Arvsfonden eller någon annan institution (som inte hanterar egna pengar utan medborgarnas) har bestämt låter bra just det här året. Så klistrar man in de rätta ordalydelserna (genusperspektiv, integrationsåtgärder m.m.) i sin ansökan. Har man tillräckligt många rätt får man kanske pengar. Då och först då kan man göra något.
Så fjuttigt. Tycker jag. Fantasin borde flyga fritt utan att ledas i koppel av ord som till exempel genusperspektiv.
Jag struntar! sa min son när han var liten.
Jag - Kerstin - struntar i alla modeord. Jag bryr mig bara om fantasin och den är universell och icke könsbunden.
Några bilder från festivalen:
 |
| Min festivalkarta. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar