Plötsligt en dag förra veckan upptäckte jag att DEN STORA VINTERSKUGGAN över Utvägen hade lyfts bort. Solen orkade äntligen över trädtopparna och skillnaden var markant. Tove Jansson skrev i "Vinter i Mumindalen" om den försvunna solen. Den tjocka snön och en till synes evig skymning har lägrat sig över Mumindalen och Mumintrollet blir allt dystrare. Till slut kommer dagen då solen ska återvända. Alla är samlade, ögonblicket är stort och högtidligt. Solen skimrar upp en liten bit över horisonten. Sen dimper den ner igen och är borta. BORTA! Mumintrollet är förtvivlat.
Det krigas fortfarande och bombas och torteras. Inte just här men där. Det är för få mumintroll och för få änglar i världen. För få människor som bygger upp i stället för att riva ner. Dessutom har Bodil Malmsten precis dött. Varför??? Precis som Astrid Lindgren och min kompis Maria behövdes hon. Här, inte där. Inte i något mystiskt helvete eller paradis eller ingenting eller vardandes jord utan här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar