Ode to my dog

Ett steg i taget i en spansk by. Del 2

Juan Carlos Rico och min syster, Lena Pettersson

Ändå räddades den. Två personer från SEO Birdlife köpte mark och började återskapa fågelparadiset. De fick bidrag från en tysk stiftelse. De byggde fågelskådarbyggnader och fick med borgmästaren på tåget.

  – Utan en bra borgmästare hade det här projektet aldrig blivit av, säger Juan Carlos och min syster ser lite längtansfull ut. Borgmästaren i hennes by är en nyckfull herre som har annat för sig än att rädda naturen eller lyssna på sina medborgare. (”Jag bestämmer. Här behövs inga rättvisekriterier”, är hans senaste visdomsord.)

  – Man borde plantera träd också, säger min syster.

  – Här är antingen varmt eller kallt. Här regnar det aldrig. Här är öken, utbrister en gammal man vid bardisken. Han ser ut att tänka att här kan man på sin höjd sitta på baren, precis som han gör.

  Juan Carlos ler lite och säger att vi kan gå till kommunhuset så ska han visa oss något.

  – Vi har planterat träd, säger han. Och vi ska plantera ännu fler. 

Precis utanför kommunhuset har man planterat smultronträd och idegranar. Längre bort står små persikoträd.  De bybor som har fruktträd eller mandelträd utanför portarna plockar frukten och tar som tack hand om träden.

  Inne på kommunhuset (olåst, utan receptionist) står flera lådor med små trädplantor: sälgar, enar och andra som jag inte känner igen.

  – Vi kallar det novotanica, säger Juan Carlos. Användning av plantorna för människorna.

    I trappan upp till övre våningen hänger porträttfoton på en lång rad borgmästare som har verkat i El Oso. På andra väggar finns stora fågelplanscher.  Spanien har många fantastiska djurfotografer och flera av dem har varit i Las Lagunas (våtmarken) och fotograferat. Fågelskådare har särskilda rutter och en idé är att tillverka ”fågelpass” som man samlar stämplar i. Över världen knyts ett nät av kontakter, av människor som följer efter fåglarna.

Många duktiga fågelfotografer har varit här.

Ruin, javisst, men samtidigt nyplanterade träd.

Varje sommar ordnas dessutom ett ungdomsläger i El Oso. Tolv ungdomar (20-30 år) från organisationen SCI (Servicio Civil International) kommer från hela Europa för att i 15 dagar hjälpa till i Las Lagunas. De bor och äter gratis på det nyrenoverade Casa Rural (här: en sorts minihotell). Mellan klockan 9-14 jobbar de med att måla fågelskådarplatserna, reglera bäckar, ta bort skräp m.m.

  Första dagen är alla hembjudna till familjerna i byn, en till varje familj.

  – Det viktiga är inte arbetet, säger Juan Carlos, utan kontakterna, gemenskapen, att byn lever upp. Till och med de femtio, sextioåriga ungkarlarna gör sig ärenden in i byn med sina traktorer och har blivit - även de - positiva till projektet. De två veckorna avslutas med en fiesta.

Projekt Framtiden har flera ben att stå på. Kulturen är ett av dem.  Här och där i byn finns s.k. ”Öar” som tillsammans bildar ett utomhusmuseum.  Varje ö är en skulptur (ibland i flera delar). Varje år skapas en ny skulptur av konstnären Ignacio Asenjo Balcedo.  Han är teckningslärare i Madrid, har en egen blogg och är född i El Oso. Det sista förklarar nog att en liten by kan ha råd med sex stora skulpturer.  Varje skulptur har kostat cirka 3000 Euro (ofattbart billigt) och det är Ignacio Asenjo som gör skisserna, för att sen tillsammans med borgmästaren utarbeta ett tillvägagångssätt. Lokala hantverkare har varit delaktiga i utformningen och även byborna har bidragit med föremål som har inlemmats i verken.

  Min favorit är ”Homenaje a la Agricultura” som är en hyllning till arbetet inom jordbruket med ett härligt halvrunt stenhuvud framför modellerade plogfåror av betong och upphängda jordbruksredskap.

Homenaje a la Agricultura

Hit vill jag komma igen, tänker jag där vi går under den höga klara himlen, i det stekande novembersolskenet, förbi prydliga bebodda hus med imponerande portar och många blommor. Här finns kontraster att älska, tänker jag när vi passerar övergivna hus av sten och lera med flagnande rappning och lite darriga men tilltalande proportioner.  ”SE VENDE”- till salu – står det här och var och jag förstår att borgmästaren Félix Gil och Juan Carlos har fått kämpa med att vända en trend.   Man har tagit ett litet steg i taget, säger Juan Carlos, ”poco a poco” som det heter på spanska.

  Framför ödetomterna står nya träd, som bevis för en spirande optimism.

  I Spanien får inte kommunerna lika stor del av skatteintäkterna som i Sverige. Därför blir det viktigt med pengar utifrån. I El Oso har 50 % av projektpengarna kommit från EU, 25 % från regionen Castilla y Léon och spanska staten. Resten är kommunpengar och privata donationer.

 Juan Carlos lön kommer till 20 % från kommunen El Oso, till 80 % från provinsen Ávila.

Här är det nog fullt med folk på sommaren. I november mitt på dagen är det bara karlarna på den enda puben som vimlar.

Ipomea - blomman för dagen.

Det nybyggda forskningscentrumet Centro Lagunas de la Moraña är stramt och elegant i tegel och vit rappning och med stora, moderna fönster. Tre våningar och ett torn som påminner om kyrkans klocktorn (utan storkbon, än så länge). I mitten har man skapat illusionen av en kringbyggd gård eller ett torg med skulpturer av tranor som svävar mot taket. Man har kombinerat fotorealistiskt handmålade bakgrunder och naturtrogna modeller av fåglar med den senaste tekniken i fråga om audiovisuella hjälpmedel.  Allt är inte färdigt än men steg för steg, poco a poco…

  Centro Lagunas de la Moraña är tänkt att användas som forskningscentrum, som konferenslokal, som museum. För studenter, forskare, fågelskådare, bybor, turister, föreningar, företag…

Handmålade bakgrunder inne i forskningscentrumet.

Vi avslutar genom att bege oss dit där hela projektet startade: till våtmarken. Inne i fågelskådarhuset placerar vi oss bakom varsin jättestor tubkikare. Vi ser tranorna sväva, stora och tyngdlösa. Massor av tranor, graciösa, till synes lyckliga.

  Vi kikar på olika rovfåglar, stilla som statyer, på simmande och dykande fåglar. Kanske tar de en paus på några dagar och vilar ut innan de flyger söderut mot Coto de Doñana, ett av Europas viktigaste övervintringsområden.

  Förutom tranor besöks Las Lagunas av stortrappar, storkar, tofsvipor, tornfalkar, kungsörnar, svartbukiga flyghönor… 169 olika arter har räknats in. Är man inte på plats kan man ändå ha ständig kontroll på fågelbeståndet. En kamera med monitor bevakar våtmarkerna och denna kan styras från kontoret på kommunhuset eller från Madrid.

Här skulle man haft en jättezoom på kameran...

 Så vad kostar det att genomföra en dröm och samtidigt rädda både fåglar och en by?

   Den summa som nämns i samband med bygge och utrustning av forskningscentrumet är 660000 Euro. Viktigare än pengar är det som Rudolf Schreiber skrev, redan 1987, i boken ”Rädda fåglarna”: ”Vi vet nästan alltings pris, men mycket sällan värdet. Att mycket inte går att uttrycka i siffror, att värdet inte alltid är bestämbart, måste vi först lära oss”.

Ett steg i taget i en spansk by. Del 1

Rosmarin  som blir lite större än i Laxne

Frost om morgnarna men sen tinar tinar växter och djur

Slutet av november. 

Det ligger is på vattenhinkarna i trädgården om morgonen. Frosten frasar under fötterna och solen kryper långt borta på bergstopparna. Det är vackert så det svindlar.

  I provinsen Ávila, på den spanska högslätten, består vintern av två väsensskilda årstider. Tidig vinter om natten, svensk sommar på dagen när solen skiner. Växter som fryser och tinar och envetet grönskar vintern igenom. Djur som huttrar om nätterna och lever upp på dagarna. En sommar som aldrig dör, men naggas i kanten. Meterhöga rosmarinbuskar, fjärilslavendel och timjan överallt ger en aromatisk doft som är svårslagen.

När solen har gått upp på allvar skumpar vi iväg mot byn, in mot Navaluenga. Min syster rattar vant runt de värsta hålen, på tvåans växel. Snabbare kan man inte åka här, säger hon. Brevbäraren vägrar att dela ut post på vägsträckan längs floden.  Här är glest mellan husen men tätt mellan stenarna och groparna på vägen. Min syster har sitt ”postfack” hemma hos sin bästa vän i byn.

Utsikt från Javiers fönster

Tätorten Navaluenga har 2000 invånare på vintern och mer än dubbelt så många hus. Under påskveckan ökar befolkningen till 20000. Här har man satsat på massturism (inhemsk). Helt utan tanke på kvalitet, säger många kritiska röster. Att bygga många hus på kort tid var före krisen ett populärt sätt att tjäna pengar. Vår vän Javier har flyttat in i en nybyggd lägenhet där byggherren lyckades förtränga den spanska vintern, den som infaller om nätterna.

  Javier har tre badrum men ingen isolering i väggarna.

Bergen är alltid närvarande. Foto: Lena Pettersson

De kan också se ut så här. Foto: Lena Pettersson

 Vi ska bege oss till en ort där man har valt att tänka långsiktigt. Vi lämnar Navaluenga och åker norrut och uppåt i vida bågar, allt högre. Det slår lock för öronen. Horisonten kantas av berg och en lång rad vindsnurror. Några mil uppe på högplatån är vi nästan ensamma på den fina asfaltvägen. Sen åker vi ner mot Ávila, huvudstaden i provinsen med samma namn. Ávila ligger på 1131 meters höjd över havet och är klassad som världsarv av UNESCO. Här finns bland annat en medeltida ringmur: 2500 meter mur, nio stadsportar och 88 torn.

 Vi fortsätter och landskapet planar ut. Två mil norr om Ávila ligger El Oso, byn med 200 invånare men många internationella kontakter, egen borgmästare, sex stora offentliga skulpturer, ett forskningscentrum under byggnation och ett av regionens viktigaste våtområden för fåglar. För inte så många år sen var det här en slocknande by i en avfolkningsbygd. Så vad hände?

Min syster och jag ska träffa Juan Carlos Rico som är heltidsanställd tekniker på kommunen El Oso. Under sex år har han administrerat projekten och sökt bidrag till El Osos marsch mot framtiden.

Kommunhuset är öppet men tomt så vi går till den intilliggande baren (den enda, vilket är ovanligt i en spansk by) där Juan Carlos sitter och jobbar med en av fågelskådarna.

  Juan Carlos är praktikern som har fått hantera en dröm. Hösten 2013 skrev man i tidningen med samma namn som byn: ”Vi lever i en komplicerad tid. Vi befinner oss i en kris som är social, ekonomisk och politisk… och icke desto mindre lanserar vi nu ett historiskt och lite utopiskt projekt. Vi vet att vi har en omvärld med en speciell mångfald som vi måste bevara och utveckla.”

En gång var våtmarken stor och det fanns träd runt omkring. Man dränerade, högg ner träd, byggde och drev jordbruk. Djuren betade och jorden blev torrare och mindre bördig. Samhällsklimatet förändrades och flyttlassen gick bort från byn. Sen kom dessutom krisen och arbetslösheten steg till 25 %. Vem hade då tid och ork att bry sig om några fåglar och den krympande våtmarken? 

November och stiltje på turistfronten. Hus till salu men hoppet har vaknat.

  

Hemma i tropikerna

Dagarna då det var som mest exotiskt just här, i Laxne.

På andra sidan Klämmingen, på vägen mot Guldsmedsmora.

Saimo sorkjägare.

Király är gammal nu men älskar att simma.

Nya Attefallshuset.

Klematisen i lilla eken.

Längta bort och stanna kvar - augusti och Det Susar I Säven

Ingen har beskrivit det bättre än Winston Graham i Det susar i säven. Om man tror att detta är en barnbok bedrar man sig. För ungefär hundra år sen blev vissa böcker succéer både hos barn och vuxna, ungefär som Harry Potter.
  Sommaren är som vackrast men någonting känns i luften, en föraning om att det snart är över. Det är fortfarande ljust men mörkret står i startgroparna. Vissa av djuren börjar göra sig i ordning för den stora flytten söderut. Att sitta ner och umgås som under de långa lata högsommardagarna är omöjligt. Överallt stök och bök och förberedelser inför uppbrott. Ingen har tid med vattenråttan som förgäves framhåller charmen med den engelska landsbygden och de skiftande årstiderna. Nej, södern drar i vingar och fötter och allt är planer för det andra livet.
  Vattenråttan försöker förgäves övertala de andra att stanna.  De pladdrar vidare om Söderns dofter och färger och luften flimrar av främmande minnen:
  "Än en gång började de kvittra sinsemellan, och denna gång pladdrade de som rusiga om violetta hav, solbränd sand och murar där ödlorna kilade.
  Råttan vandrade åter nervöst vidare, klättrade uppför sluttningen på norra sidan om älvstranden och lade sig däruppe och såg ut emot den stora ring av dyner, som stängde utsikten mot söder. På denna sida kullarna låg nu den verkliga tomheten, och på den andra var det myllrande och färgrika panorama beläget, som han så klart såg för sin inre syn."...
  Kapitlet heter Pilgrimer och vandringsmän.
  Denna längtan bort, dessa skimrande minnen fria från svett och skavsår och envisa insekter.

Nu är Kasper i Budapest och jag känner hur längtan drar som en tråd genom kroppen. Min son på mina gator som inte är mina längre. De sotiga keruberna på husfasaderna, kulhålen i väggarna - förmodligen renoverade och putsade - mystiken i åttonde distriktet. Min stad som inte har varit min på flera år.
  I morgon drar Kasper och polarna vidare, inte som jag som alltid återvänder och alltid lämnar en bit av mig själv kvar. Alla dessa pusselbitar som skvalpar omkring i världen.
  Att längta är fåfängt och dumt, sa Marianne Greenwood, som vandrade runt världen i trettio år och kallade allt och inget för hemma. Om man längtar lever man aldrig här och nu och livet går förbi utan att man förstår vad det är att leva.

Alla reser utom jag. Jag stannar med Király och Saimo och Harriet (två hundar och en katt). Mina valnötsträd flyttar sig inte heller. Jag känner hur detta svårtyglade vemod väller upp och allt det vackra i min by, denna vardag, bleknar lite.
  Jag går ut.
  Bolltistlarna har slagit ut. Lila bollar en meter ovanför marken och en stor amiralsfjäril.
  Ingen amiralsfjäril har varit här förut, i alla fall inte framför mina ögon.
  Var är alla fjärilar, undrade Mait och jag häromdagen. När vi var små fanns de överallt: blåvingar, guldvingar, påfågelsögon...
  Nu sitter det en amiral på en lila boll i min trädgård och den där tråden som hotade att dra iväg med mig rullar ihop sig  till ett litet hanterbart nystan.

På fältet vid Alsjön sitter det fem korpar och kraxar på en rosa ensilagebal. Mellan granarna kastar sig en rovfågel iväg. Vattnet i sjön är fortfarande varmt och här och nu är just i Laxne.

Sköna maj efter en månads internetstrul

Mitt hus är nu Maits och står på andra sidan vägen. Det har fått en takuppfräschning, en liten ansiktlyftning...

Király och Ozzie badar  Mitt första bad var 24 maj. Brrr!

Buxbom och sommargäster.

De rosa tulpanerna som väl antagligen försvinner till nästa år.

Ingalills syrener i överdådig blomning.

Pelles kor och kalvar hade bråttom ut.

Flygresor

We have moved ourselves to Khao Lak in Thailand and back again.
  Today my little "Thinking House" went on a different journey; flying as well but landing only on the other side of the fence. Though with some drama involved!
  So, stories of Khao Lak will follow but for today: House Flight!

Monday 11th of April: Harriet is puzzled; something is happening...

But what??! My house!

Coming down on the other side! What a peculiar day.

3 mars

Hos min syster blommar mandelträden. Här hänger regnet i luften och dimmorna som gardiner. Min syster fyller år idag och är 300 mil bort. Min bästa vän var här och vi har skakat nutid, dåtid och framtid till en cocktail som vi har druckit snabbt och glatt. Att ha känt någon nästan för alltid är underbart. Inga förklaringar behövs och man kan fortsätta där man slutade i stället för att börja från början.
 
Så här såg det inte ut idag.

 Utan så här.
 Samma fält.
 Samma träd.
 Samma gräs.
 Tänk om solen aldrig  visade sig mer. Då  skulle vi försvinna.
 Det är värre än att Trumpen med löshåret och de ohållbara förslagen kan bli president i USA.

Måleri på Kreatima

Oljor och folk och Kerstin i farten:

Ingen åldersnoja

N.... på mammas boende

(2014-02-21)

Våren är redan i gång utanför mammas altandörr med snödroppar och vintergäck. Jag har köpt tulpaner och choklad och nu är vi ute (inne) på promenad till nästa avdelning. Där sitter Ulla framför  en TV som visar Farmen, en bit av det program-utbud som jag kallar DUBBELSTRUNT. Obildade figurer skapar konflikter om banala saker och vrålar åt varandra.

  Tur att publiken inte hör vad de säger. Hörseln hos vissa av mammas kompisar har blivit lite trött vilket i TV-sammanhang bara är en fördel. Det är inte konstigt om man hör lite dåligt när man är hundra år, säger mamma.

  ”Du är inte hundra än”, säger jag.

  ”Jag vet väl hur gammal jag är”, säger mamma.

  ”Inte hundra”, säger jag.

  ”Du säger det, ja”, säger mamma och det hörs att hon inte tror mig men hon låter mig hållas, av ren hövlighet.

  Jag vänder mig till Ulla. ”Hur gammal är du, Ulla?”

  ”Jag är 83 år. Jag är född 1930”, svarar Ulla, utan att behöva tänka efter.

  ”Jag är född 1923”, säger mamma.

  Båda ser ut att fundera på hur gammal man är då. Jag påpekar att mamma fyller 91 år i maj.

  ”Gör jag?” säger mamma förvånat.

  En av de fåtaliga männen på avdelningen sitter två fåtöljer bort och nu kan han inte hålla sig. ”Nu ljuger du allt, Ulla! Vågar du inte berätta att du är 102 år…”

  Ulla skrattar lite. På TV har Farmen avlösts av Malou von Siwers med gäster. De pratar också ålder. Två experter tipsar om hur man ska äta (sunt och tråkigt) för att bli så gammal som möjligt.

  ”Det dröjer länge tills ni fyller hundra”, säger jag.

  ”Jaha, då kan det göra detsamma hur gammal man är nu”, säger mamma.

  Hon tänker ett tag och så gör hon en svepande gest över de andra. ”Om ett tag kommer flera av dem att vara borta och jag kommer att sitta här ensam.”

  Nu råkar mamma vara äldst i sällskapet så resten av församlingen ser lite överraskade ut. Innan de hinner säga någonting vaknar plötsligt man nr 2 till och upptäcker att avdelningens lilla dementa ”städtant” har gått in i hans lägenhet och börjat rumstera om.  Varje dag ska det städas, åt döda föräldrar och bortgången äkta man. Aldrig får man vila, bara gno, fram och tillbaka mellan Stockholm och Björnlunda. Och ingen som hjälper till.

  ”Ge fan i det där och kom ut ur mitt rum!”

  ”Håll käften och stör mig inte!” Den vanligtvis så blida lilla damen kommer utrusande som en arg geting i blått förkläde.

   ”Du får inte vara på mitt rum!!”

 ”Jaså! Då får du se till att fixa till det själv åt mig!” Hon far fram och tillbaka och nu kommer Pia från personalen skyndande.

  Lilla städtanten stannar upp, tittar runt i rummet och utbrister irriterat: ”Och var är förresten min man?!”

Jojovinter i februari

Storebror ser dig:

Åtminstone tills isen har smält eller snön har fallit igen.

Alsjöns armé...

Jakttorn. 

Kerstintavla av Philippes domherre.

En strimma i mörkret

Plötsligt en dag förra veckan upptäckte jag att DEN STORA VINTERSKUGGAN över Utvägen hade lyfts bort. Solen orkade äntligen över trädtopparna och skillnaden var markant. Tove Jansson skrev i "Vinter i Mumindalen" om den försvunna solen. Den tjocka snön och en till synes evig skymning har lägrat sig över Mumindalen och Mumintrollet blir allt dystrare. Till slut kommer dagen då solen ska återvända. Alla är samlade, ögonblicket är stort och högtidligt. Solen skimrar upp en liten bit över horisonten. Sen dimper den ner igen och är borta. BORTA! Mumintrollet är förtvivlat.

Det krigas fortfarande och bombas och torteras. Inte just här men där. Det är för få mumintroll och för få änglar i världen. För få människor som bygger upp i stället för att riva ner. Dessutom har Bodil Malmsten precis dött. Varför??? Precis som Astrid Lindgren och min kompis Maria behövdes hon. Här, inte där. Inte i något mystiskt helvete eller paradis eller ingenting eller vardandes jord utan här och nu.

Det här är Marias ängel, innan tavlan blev färdig.