Ingen åldersnoja

N.... på mammas boende

(2014-02-21)

Våren är redan i gång utanför mammas altandörr med snödroppar och vintergäck. Jag har köpt tulpaner och choklad och nu är vi ute (inne) på promenad till nästa avdelning. Där sitter Ulla framför  en TV som visar Farmen, en bit av det program-utbud som jag kallar DUBBELSTRUNT. Obildade figurer skapar konflikter om banala saker och vrålar åt varandra.

  Tur att publiken inte hör vad de säger. Hörseln hos vissa av mammas kompisar har blivit lite trött vilket i TV-sammanhang bara är en fördel. Det är inte konstigt om man hör lite dåligt när man är hundra år, säger mamma.

  ”Du är inte hundra än”, säger jag.

  ”Jag vet väl hur gammal jag är”, säger mamma.

  ”Inte hundra”, säger jag.

  ”Du säger det, ja”, säger mamma och det hörs att hon inte tror mig men hon låter mig hållas, av ren hövlighet.

  Jag vänder mig till Ulla. ”Hur gammal är du, Ulla?”

  ”Jag är 83 år. Jag är född 1930”, svarar Ulla, utan att behöva tänka efter.

  ”Jag är född 1923”, säger mamma.

  Båda ser ut att fundera på hur gammal man är då. Jag påpekar att mamma fyller 91 år i maj.

  ”Gör jag?” säger mamma förvånat.

  En av de fåtaliga männen på avdelningen sitter två fåtöljer bort och nu kan han inte hålla sig. ”Nu ljuger du allt, Ulla! Vågar du inte berätta att du är 102 år…”

  Ulla skrattar lite. På TV har Farmen avlösts av Malou von Siwers med gäster. De pratar också ålder. Två experter tipsar om hur man ska äta (sunt och tråkigt) för att bli så gammal som möjligt.

  ”Det dröjer länge tills ni fyller hundra”, säger jag.

  ”Jaha, då kan det göra detsamma hur gammal man är nu”, säger mamma.

  Hon tänker ett tag och så gör hon en svepande gest över de andra. ”Om ett tag kommer flera av dem att vara borta och jag kommer att sitta här ensam.”

  Nu råkar mamma vara äldst i sällskapet så resten av församlingen ser lite överraskade ut. Innan de hinner säga någonting vaknar plötsligt man nr 2 till och upptäcker att avdelningens lilla dementa ”städtant” har gått in i hans lägenhet och börjat rumstera om.  Varje dag ska det städas, åt döda föräldrar och bortgången äkta man. Aldrig får man vila, bara gno, fram och tillbaka mellan Stockholm och Björnlunda. Och ingen som hjälper till.

  ”Ge fan i det där och kom ut ur mitt rum!”

  ”Håll käften och stör mig inte!” Den vanligtvis så blida lilla damen kommer utrusande som en arg geting i blått förkläde.

   ”Du får inte vara på mitt rum!!”

 ”Jaså! Då får du se till att fixa till det själv åt mig!” Hon far fram och tillbaka och nu kommer Pia från personalen skyndande.

  Lilla städtanten stannar upp, tittar runt i rummet och utbrister irriterat: ”Och var är förresten min man?!”