Ett steg i taget i en spansk by. Del 1

Rosmarin  som blir lite större än i Laxne

Frost om morgnarna men sen tinar tinar växter och djur

Slutet av november. 

Det ligger is på vattenhinkarna i trädgården om morgonen. Frosten frasar under fötterna och solen kryper långt borta på bergstopparna. Det är vackert så det svindlar.

  I provinsen Ávila, på den spanska högslätten, består vintern av två väsensskilda årstider. Tidig vinter om natten, svensk sommar på dagen när solen skiner. Växter som fryser och tinar och envetet grönskar vintern igenom. Djur som huttrar om nätterna och lever upp på dagarna. En sommar som aldrig dör, men naggas i kanten. Meterhöga rosmarinbuskar, fjärilslavendel och timjan överallt ger en aromatisk doft som är svårslagen.

När solen har gått upp på allvar skumpar vi iväg mot byn, in mot Navaluenga. Min syster rattar vant runt de värsta hålen, på tvåans växel. Snabbare kan man inte åka här, säger hon. Brevbäraren vägrar att dela ut post på vägsträckan längs floden.  Här är glest mellan husen men tätt mellan stenarna och groparna på vägen. Min syster har sitt ”postfack” hemma hos sin bästa vän i byn.

Utsikt från Javiers fönster

Tätorten Navaluenga har 2000 invånare på vintern och mer än dubbelt så många hus. Under påskveckan ökar befolkningen till 20000. Här har man satsat på massturism (inhemsk). Helt utan tanke på kvalitet, säger många kritiska röster. Att bygga många hus på kort tid var före krisen ett populärt sätt att tjäna pengar. Vår vän Javier har flyttat in i en nybyggd lägenhet där byggherren lyckades förtränga den spanska vintern, den som infaller om nätterna.

  Javier har tre badrum men ingen isolering i väggarna.

Bergen är alltid närvarande. Foto: Lena Pettersson

De kan också se ut så här. Foto: Lena Pettersson

 Vi ska bege oss till en ort där man har valt att tänka långsiktigt. Vi lämnar Navaluenga och åker norrut och uppåt i vida bågar, allt högre. Det slår lock för öronen. Horisonten kantas av berg och en lång rad vindsnurror. Några mil uppe på högplatån är vi nästan ensamma på den fina asfaltvägen. Sen åker vi ner mot Ávila, huvudstaden i provinsen med samma namn. Ávila ligger på 1131 meters höjd över havet och är klassad som världsarv av UNESCO. Här finns bland annat en medeltida ringmur: 2500 meter mur, nio stadsportar och 88 torn.

 Vi fortsätter och landskapet planar ut. Två mil norr om Ávila ligger El Oso, byn med 200 invånare men många internationella kontakter, egen borgmästare, sex stora offentliga skulpturer, ett forskningscentrum under byggnation och ett av regionens viktigaste våtområden för fåglar. För inte så många år sen var det här en slocknande by i en avfolkningsbygd. Så vad hände?

Min syster och jag ska träffa Juan Carlos Rico som är heltidsanställd tekniker på kommunen El Oso. Under sex år har han administrerat projekten och sökt bidrag till El Osos marsch mot framtiden.

Kommunhuset är öppet men tomt så vi går till den intilliggande baren (den enda, vilket är ovanligt i en spansk by) där Juan Carlos sitter och jobbar med en av fågelskådarna.

  Juan Carlos är praktikern som har fått hantera en dröm. Hösten 2013 skrev man i tidningen med samma namn som byn: ”Vi lever i en komplicerad tid. Vi befinner oss i en kris som är social, ekonomisk och politisk… och icke desto mindre lanserar vi nu ett historiskt och lite utopiskt projekt. Vi vet att vi har en omvärld med en speciell mångfald som vi måste bevara och utveckla.”

En gång var våtmarken stor och det fanns träd runt omkring. Man dränerade, högg ner träd, byggde och drev jordbruk. Djuren betade och jorden blev torrare och mindre bördig. Samhällsklimatet förändrades och flyttlassen gick bort från byn. Sen kom dessutom krisen och arbetslösheten steg till 25 %. Vem hade då tid och ork att bry sig om några fåglar och den krympande våtmarken? 

November och stiltje på turistfronten. Hus till salu men hoppet har vaknat.