Ingen åldersnoja

N.... på mammas boende

(2014-02-21)

Våren är redan i gång utanför mammas altandörr med snödroppar och vintergäck. Jag har köpt tulpaner och choklad och nu är vi ute (inne) på promenad till nästa avdelning. Där sitter Ulla framför  en TV som visar Farmen, en bit av det program-utbud som jag kallar DUBBELSTRUNT. Obildade figurer skapar konflikter om banala saker och vrålar åt varandra.

  Tur att publiken inte hör vad de säger. Hörseln hos vissa av mammas kompisar har blivit lite trött vilket i TV-sammanhang bara är en fördel. Det är inte konstigt om man hör lite dåligt när man är hundra år, säger mamma.

  ”Du är inte hundra än”, säger jag.

  ”Jag vet väl hur gammal jag är”, säger mamma.

  ”Inte hundra”, säger jag.

  ”Du säger det, ja”, säger mamma och det hörs att hon inte tror mig men hon låter mig hållas, av ren hövlighet.

  Jag vänder mig till Ulla. ”Hur gammal är du, Ulla?”

  ”Jag är 83 år. Jag är född 1930”, svarar Ulla, utan att behöva tänka efter.

  ”Jag är född 1923”, säger mamma.

  Båda ser ut att fundera på hur gammal man är då. Jag påpekar att mamma fyller 91 år i maj.

  ”Gör jag?” säger mamma förvånat.

  En av de fåtaliga männen på avdelningen sitter två fåtöljer bort och nu kan han inte hålla sig. ”Nu ljuger du allt, Ulla! Vågar du inte berätta att du är 102 år…”

  Ulla skrattar lite. På TV har Farmen avlösts av Malou von Siwers med gäster. De pratar också ålder. Två experter tipsar om hur man ska äta (sunt och tråkigt) för att bli så gammal som möjligt.

  ”Det dröjer länge tills ni fyller hundra”, säger jag.

  ”Jaha, då kan det göra detsamma hur gammal man är nu”, säger mamma.

  Hon tänker ett tag och så gör hon en svepande gest över de andra. ”Om ett tag kommer flera av dem att vara borta och jag kommer att sitta här ensam.”

  Nu råkar mamma vara äldst i sällskapet så resten av församlingen ser lite överraskade ut. Innan de hinner säga någonting vaknar plötsligt man nr 2 till och upptäcker att avdelningens lilla dementa ”städtant” har gått in i hans lägenhet och börjat rumstera om.  Varje dag ska det städas, åt döda föräldrar och bortgången äkta man. Aldrig får man vila, bara gno, fram och tillbaka mellan Stockholm och Björnlunda. Och ingen som hjälper till.

  ”Ge fan i det där och kom ut ur mitt rum!”

  ”Håll käften och stör mig inte!” Den vanligtvis så blida lilla damen kommer utrusande som en arg geting i blått förkläde.

   ”Du får inte vara på mitt rum!!”

 ”Jaså! Då får du se till att fixa till det själv åt mig!” Hon far fram och tillbaka och nu kommer Pia från personalen skyndande.

  Lilla städtanten stannar upp, tittar runt i rummet och utbrister irriterat: ”Och var är förresten min man?!”

Jojovinter i februari

Storebror ser dig:

Åtminstone tills isen har smält eller snön har fallit igen.

Alsjöns armé...

Jakttorn. 

Kerstintavla av Philippes domherre.

En strimma i mörkret

Plötsligt en dag förra veckan upptäckte jag att DEN STORA VINTERSKUGGAN över Utvägen hade lyfts bort. Solen orkade äntligen över trädtopparna och skillnaden var markant. Tove Jansson skrev i "Vinter i Mumindalen" om den försvunna solen. Den tjocka snön och en till synes evig skymning har lägrat sig över Mumindalen och Mumintrollet blir allt dystrare. Till slut kommer dagen då solen ska återvända. Alla är samlade, ögonblicket är stort och högtidligt. Solen skimrar upp en liten bit över horisonten. Sen dimper den ner igen och är borta. BORTA! Mumintrollet är förtvivlat.

Det krigas fortfarande och bombas och torteras. Inte just här men där. Det är för få mumintroll och för få änglar i världen. För få människor som bygger upp i stället för att riva ner. Dessutom har Bodil Malmsten precis dött. Varför??? Precis som Astrid Lindgren och min kompis Maria behövdes hon. Här, inte där. Inte i något mystiskt helvete eller paradis eller ingenting eller vardandes jord utan här och nu.

Det här är Marias ängel, innan tavlan blev färdig.

Skönhet och minusgrader

Alsjöns fält. Foto: Kerstin

Király och Kasper är märkbart upplivade när det är snö. Och jag! Jag samlar inspiration till kommande utställningar.
  I badrummet fryser vattnet till badkaret. Ingen förstår varför. Väggen är tjock men det bryr sig inte vattenledningen om.  Ett år flyttade jag på bokhyllan och arkivskåpen (på andra sidan väggen) och sågade upp ett hål. Det enda vi hittade var en massa isolering. I år hade vi tänkt dra om ledningen men med alla rapporter om den globala uppvärmningen verkade det onödigt. Det var grått och varmt och  det kanske aldrig skulle bli vinter mer...
  Nu har det varit minus tjugo flera dagar och på natten gnistrar snön i ficklampsskenet. Fåglarna pickar frön som tokiga om dagen men försvinner så fort solen går ner. Kölden kryper över Laxne men inne är det varmt (utom i badkarsledningen).

Laxne Village

Det här är Laxne.
  En mycket liten by, inte särskilt långt från Stockholm, men ändå tillräckligt många mil för att det ska vara landet. Inte Landet med stort "L", men med träd och sjöar och härlig luft samt svårigheter att ta sig hem på kvällarna om man inte har bil. Inga pubar men en affär. Pekinghörnan öppnar i april och stänger i september. Då åker sommargästerna hem och det är för kallt för att bada om man inte är en äkta entusiast.

Laxnekarta av Kerstin Pettersson

Jag föddes i Stockholm. Vi bodde i en trea på Norr Mälarstrand, alldeles vid Strandpromenaden. Idag betalar folk många miljoner för att bo i en liten skruttig lägenhet, just där.
  Jag hatade det. Jag grät när sommaren tog slut och hela familjen var tvungen att lämna Lilla och Stora Almby och det underbara landet för att åka till den Hemskt Tråkiga Stan igen.
 
Efter ett tag flyttade vi till Edsviken utanför Stockholm. Idag betalar folk ännu fler miljoner för att bo just där. Så här såg vårt hus ut då. Vi hade en fantastisk trädgård som vi hade övertagit från förra ägarna. Det allra bäst var klätterträden. Vare sig jag eller min syster Lena förstod hur man kunde leva utan klätterträd.
  Att folk bara kunde. Ofattbart.
  Jag planterade mitt första äppelträd, ett Lobo. I min trädgård i Laxne har jag också planterat ett Lobo. Mitt första träd finns antagligen inte kvar och vårt f.d. hus har spruckit upp och blivit en niorumsvilla som värderas till 11 miljoner. Jag gissar att när det stackars huset fick nya konturer så  försvann nog träden.

Mårdvägen 6A, Edsviken, Sollentuna, Stockholm

När mina föräldrar ville flytta till min pappas hemtrakter och bygga ett nytt hus - ett mycket större - frågade jag och min syster:
- Finns det klätterträd??
  Jodå. Pappa monterade ner fartygstrossarna och knöt upp dem igen i de nya träden. Riktigt så fantastiskt som på Mårdvägen 6A blev det inte - där hade vi haft tre jättepopplar och två pilar - men å andra sidan hade huset pingisrum.

När jag var 19 år flyttade jag tillbaka till Stockholm för att studera. Efter några år trodde jag felaktigt att jag aldrig mer skulle kunna bo på  landet. Jag planterade fortfarande träd, men nu i kruka. Jag flyttade runt och tog med mig träden.

Ett tag var jag på väg att stanna utomlands. Sen råkade jag snudda vid landet igen och VOILÀ! Träd och Pettersonar har rötter och de trivs bäst på landet.
 

Natt i Budapest 1990

Majakovszky utca 1990 (nu Király utca). Foto: Kerstin

KAPITEL 40

År 1990

En katt vrålade till utanför fönstret. Månen var halv över hustaken. På Dohány utca, på Dob utca, på Majakovszky utca, överallt på trottoarerna reste sig berg av möbler, trasiga kläder, kastruller, icke fungerande TV-apparater, varmvattenberedare och kylskåp. En gång om året ställde man ut sitt skräp och sitt överflöd på gatan. Nästa dag kom lastbilarna och rensade.

Kálmán och Krisztin var ute och fotograferade. Givetvis med bil. Bilen var Kálmáns skydd mot en hotfull och omyndigförklarad omvärld. ”En gång var bilen tvungen att stanna på verkstaden för reparationer och jag fick ta Metron. Det var fruktansvärt, så deprimerande! Jag förstår inte hur folk står ut”. Sa Kálmán.

Han stannade till framför två upp och nedvända fåtöljer. ”Precis såna där fåtöljer, fast i rött läder, köpte min mormor en gång i tiden. De var hutlöst dyra redan då... Stilmöbler.”

De var borta innan varv nummer två var slut.

En liten kille släntrade gatan fram med en sprayburk under jackan. Blixtsnabbt drog han fram den och sprutade en vit ring på en portfölj överst i en hög.

En man stod djupt försjunken i grubblerier framför ett kylskåp. Ett äldre par skyndade över gatan. Det var inte det vackra folket som var ute och luftade sig. Hon hade slitit hårt på sitt forna utseende; nu var hon minst fyrtiofem, såg ut som sjuttio och var uppenbart gravid. Davidsstjämor av järn. Hemlighetsfulla kolonner vid Dohány utca. Europas största synagoga var stängd för natten, men bland grönskande träd och högt gräs strök katterna runt, som skuggor i en pjäs utan slut. En gammal  kvinna pressade sig mot järngallret och kastade in brödbitar. En ljusbrun katt hastade mot middagen.

Det förflutna bultade under nuets tunna hinna.

  Lukten av blod och rädsla sipprade ur själva gatstenarna, de stenar som en gång utgjorde ghettots golv. Kálmán stannade bilen och stirrade på det som var ingången till ghettot under andra världskriget. Blinda är ögonen, bara ryggraden känner ekot av historien som små ilande rysningar. Var börjar mördandet? Var i hjärnorna?

Ondskan är inte särskilt sofistikerad, säger man, den är lättare än man tror att förklara. Det man inte själv förmår skapa river man ned, krossar, trampar på. Man blundar för nederlaget genom att utplåna åskådarna.

Rutorna till den andra synagogan var spruckna, ingången igenspikad med brädor. Tiden hade knaprat i sig mittpartiet av en fyrkantig metallskylt, vars övre del pryddes av en sjuarmad ljusstake.

En annan skylt annonserade att Hannahs restaurang serverade koshermat. Skylten var gammal och berättade inte om Hannah var död eller bara utflyttad. Ett nytt plakat signalerade att porten var en utfart för bilar.

Kálmán hade lyssnat på nyheterna. I Sovjet slog människor ihjäl varandra i T-banan.

Varför var friheten så svår att bära? Vore det lättare om man kunde äta den, dricka den? Varför skapar den depressioner eller manar till blodtörst, i synnerhet när den kommer plötsligt? Kan människan bara fungera under tryck?

Sedan andra världskriget hade Europa inte varit så nära ett nytt storkrig, konstaterade Kálmán dystert.

”Jag ville alltid skapa en ordnad tillvaro, ett lugn – aldrig kommer jag dit.”

Han stirrade ut i mörkret, det mörker som i Budapest var tjockt av gengångare.

  (Ur "Och hästen sökte sina vingar", sid 188-189)

BURKAR

Jag tycker vi behöver färre svarta burkar i världen och fler människor som förstår att respektera andra.