Ett steg i taget i en spansk by. Del 1

Rosmarin  som blir lite större än i Laxne

Frost om morgnarna men sen tinar tinar växter och djur

Slutet av november. 

Det ligger is på vattenhinkarna i trädgården om morgonen. Frosten frasar under fötterna och solen kryper långt borta på bergstopparna. Det är vackert så det svindlar.

  I provinsen Ávila, på den spanska högslätten, består vintern av två väsensskilda årstider. Tidig vinter om natten, svensk sommar på dagen när solen skiner. Växter som fryser och tinar och envetet grönskar vintern igenom. Djur som huttrar om nätterna och lever upp på dagarna. En sommar som aldrig dör, men naggas i kanten. Meterhöga rosmarinbuskar, fjärilslavendel och timjan överallt ger en aromatisk doft som är svårslagen.

När solen har gått upp på allvar skumpar vi iväg mot byn, in mot Navaluenga. Min syster rattar vant runt de värsta hålen, på tvåans växel. Snabbare kan man inte åka här, säger hon. Brevbäraren vägrar att dela ut post på vägsträckan längs floden.  Här är glest mellan husen men tätt mellan stenarna och groparna på vägen. Min syster har sitt ”postfack” hemma hos sin bästa vän i byn.

Utsikt från Javiers fönster

Tätorten Navaluenga har 2000 invånare på vintern och mer än dubbelt så många hus. Under påskveckan ökar befolkningen till 20000. Här har man satsat på massturism (inhemsk). Helt utan tanke på kvalitet, säger många kritiska röster. Att bygga många hus på kort tid var före krisen ett populärt sätt att tjäna pengar. Vår vän Javier har flyttat in i en nybyggd lägenhet där byggherren lyckades förtränga den spanska vintern, den som infaller om nätterna.

  Javier har tre badrum men ingen isolering i väggarna.

Bergen är alltid närvarande. Foto: Lena Pettersson

De kan också se ut så här. Foto: Lena Pettersson

 Vi ska bege oss till en ort där man har valt att tänka långsiktigt. Vi lämnar Navaluenga och åker norrut och uppåt i vida bågar, allt högre. Det slår lock för öronen. Horisonten kantas av berg och en lång rad vindsnurror. Några mil uppe på högplatån är vi nästan ensamma på den fina asfaltvägen. Sen åker vi ner mot Ávila, huvudstaden i provinsen med samma namn. Ávila ligger på 1131 meters höjd över havet och är klassad som världsarv av UNESCO. Här finns bland annat en medeltida ringmur: 2500 meter mur, nio stadsportar och 88 torn.

 Vi fortsätter och landskapet planar ut. Två mil norr om Ávila ligger El Oso, byn med 200 invånare men många internationella kontakter, egen borgmästare, sex stora offentliga skulpturer, ett forskningscentrum under byggnation och ett av regionens viktigaste våtområden för fåglar. För inte så många år sen var det här en slocknande by i en avfolkningsbygd. Så vad hände?

Min syster och jag ska träffa Juan Carlos Rico som är heltidsanställd tekniker på kommunen El Oso. Under sex år har han administrerat projekten och sökt bidrag till El Osos marsch mot framtiden.

Kommunhuset är öppet men tomt så vi går till den intilliggande baren (den enda, vilket är ovanligt i en spansk by) där Juan Carlos sitter och jobbar med en av fågelskådarna.

  Juan Carlos är praktikern som har fått hantera en dröm. Hösten 2013 skrev man i tidningen med samma namn som byn: ”Vi lever i en komplicerad tid. Vi befinner oss i en kris som är social, ekonomisk och politisk… och icke desto mindre lanserar vi nu ett historiskt och lite utopiskt projekt. Vi vet att vi har en omvärld med en speciell mångfald som vi måste bevara och utveckla.”

En gång var våtmarken stor och det fanns träd runt omkring. Man dränerade, högg ner träd, byggde och drev jordbruk. Djuren betade och jorden blev torrare och mindre bördig. Samhällsklimatet förändrades och flyttlassen gick bort från byn. Sen kom dessutom krisen och arbetslösheten steg till 25 %. Vem hade då tid och ork att bry sig om några fåglar och den krympande våtmarken? 

November och stiltje på turistfronten. Hus till salu men hoppet har vaknat.

  

Hemma i tropikerna

Dagarna då det var som mest exotiskt just här, i Laxne.

På andra sidan Klämmingen, på vägen mot Guldsmedsmora.

Saimo sorkjägare.

Király är gammal nu men älskar att simma.

Nya Attefallshuset.

Klematisen i lilla eken.

Längta bort och stanna kvar - augusti och Det Susar I Säven

Ingen har beskrivit det bättre än Winston Graham i Det susar i säven. Om man tror att detta är en barnbok bedrar man sig. För ungefär hundra år sen blev vissa böcker succéer både hos barn och vuxna, ungefär som Harry Potter.
  Sommaren är som vackrast men någonting känns i luften, en föraning om att det snart är över. Det är fortfarande ljust men mörkret står i startgroparna. Vissa av djuren börjar göra sig i ordning för den stora flytten söderut. Att sitta ner och umgås som under de långa lata högsommardagarna är omöjligt. Överallt stök och bök och förberedelser inför uppbrott. Ingen har tid med vattenråttan som förgäves framhåller charmen med den engelska landsbygden och de skiftande årstiderna. Nej, södern drar i vingar och fötter och allt är planer för det andra livet.
  Vattenråttan försöker förgäves övertala de andra att stanna.  De pladdrar vidare om Söderns dofter och färger och luften flimrar av främmande minnen:
  "Än en gång började de kvittra sinsemellan, och denna gång pladdrade de som rusiga om violetta hav, solbränd sand och murar där ödlorna kilade.
  Råttan vandrade åter nervöst vidare, klättrade uppför sluttningen på norra sidan om älvstranden och lade sig däruppe och såg ut emot den stora ring av dyner, som stängde utsikten mot söder. På denna sida kullarna låg nu den verkliga tomheten, och på den andra var det myllrande och färgrika panorama beläget, som han så klart såg för sin inre syn."...
  Kapitlet heter Pilgrimer och vandringsmän.
  Denna längtan bort, dessa skimrande minnen fria från svett och skavsår och envisa insekter.

Nu är Kasper i Budapest och jag känner hur längtan drar som en tråd genom kroppen. Min son på mina gator som inte är mina längre. De sotiga keruberna på husfasaderna, kulhålen i väggarna - förmodligen renoverade och putsade - mystiken i åttonde distriktet. Min stad som inte har varit min på flera år.
  I morgon drar Kasper och polarna vidare, inte som jag som alltid återvänder och alltid lämnar en bit av mig själv kvar. Alla dessa pusselbitar som skvalpar omkring i världen.
  Att längta är fåfängt och dumt, sa Marianne Greenwood, som vandrade runt världen i trettio år och kallade allt och inget för hemma. Om man längtar lever man aldrig här och nu och livet går förbi utan att man förstår vad det är att leva.

Alla reser utom jag. Jag stannar med Király och Saimo och Harriet (två hundar och en katt). Mina valnötsträd flyttar sig inte heller. Jag känner hur detta svårtyglade vemod väller upp och allt det vackra i min by, denna vardag, bleknar lite.
  Jag går ut.
  Bolltistlarna har slagit ut. Lila bollar en meter ovanför marken och en stor amiralsfjäril.
  Ingen amiralsfjäril har varit här förut, i alla fall inte framför mina ögon.
  Var är alla fjärilar, undrade Mait och jag häromdagen. När vi var små fanns de överallt: blåvingar, guldvingar, påfågelsögon...
  Nu sitter det en amiral på en lila boll i min trädgård och den där tråden som hotade att dra iväg med mig rullar ihop sig  till ett litet hanterbart nystan.

På fältet vid Alsjön sitter det fem korpar och kraxar på en rosa ensilagebal. Mellan granarna kastar sig en rovfågel iväg. Vattnet i sjön är fortfarande varmt och här och nu är just i Laxne.

Sköna maj efter en månads internetstrul

Mitt hus är nu Maits och står på andra sidan vägen. Det har fått en takuppfräschning, en liten ansiktlyftning...

Király och Ozzie badar  Mitt första bad var 24 maj. Brrr!

Buxbom och sommargäster.

De rosa tulpanerna som väl antagligen försvinner till nästa år.

Ingalills syrener i överdådig blomning.

Pelles kor och kalvar hade bråttom ut.

Flygresor

We have moved ourselves to Khao Lak in Thailand and back again.
  Today my little "Thinking House" went on a different journey; flying as well but landing only on the other side of the fence. Though with some drama involved!
  So, stories of Khao Lak will follow but for today: House Flight!

Monday 11th of April: Harriet is puzzled; something is happening...

But what??! My house!

Coming down on the other side! What a peculiar day.

3 mars

Hos min syster blommar mandelträden. Här hänger regnet i luften och dimmorna som gardiner. Min syster fyller år idag och är 300 mil bort. Min bästa vän var här och vi har skakat nutid, dåtid och framtid till en cocktail som vi har druckit snabbt och glatt. Att ha känt någon nästan för alltid är underbart. Inga förklaringar behövs och man kan fortsätta där man slutade i stället för att börja från början.
 
Så här såg det inte ut idag.

 Utan så här.
 Samma fält.
 Samma träd.
 Samma gräs.
 Tänk om solen aldrig  visade sig mer. Då  skulle vi försvinna.
 Det är värre än att Trumpen med löshåret och de ohållbara förslagen kan bli president i USA.

Måleri på Kreatima

Oljor och folk och Kerstin i farten: