Sköna maj efter en månads internetstrul

Mitt hus är nu Maits och står på andra sidan vägen. Det har fått en takuppfräschning, en liten ansiktlyftning...

Király och Ozzie badar  Mitt första bad var 24 maj. Brrr!

Buxbom och sommargäster.

De rosa tulpanerna som väl antagligen försvinner till nästa år.

Ingalills syrener i överdådig blomning.

Pelles kor och kalvar hade bråttom ut.

Flygresor

We have moved ourselves to Khao Lak in Thailand and back again.
  Today my little "Thinking House" went on a different journey; flying as well but landing only on the other side of the fence. Though with some drama involved!
  So, stories of Khao Lak will follow but for today: House Flight!

Monday 11th of April: Harriet is puzzled; something is happening...

But what??! My house!

Coming down on the other side! What a peculiar day.

3 mars

Hos min syster blommar mandelträden. Här hänger regnet i luften och dimmorna som gardiner. Min syster fyller år idag och är 300 mil bort. Min bästa vän var här och vi har skakat nutid, dåtid och framtid till en cocktail som vi har druckit snabbt och glatt. Att ha känt någon nästan för alltid är underbart. Inga förklaringar behövs och man kan fortsätta där man slutade i stället för att börja från början.
 
Så här såg det inte ut idag.

 Utan så här.
 Samma fält.
 Samma träd.
 Samma gräs.
 Tänk om solen aldrig  visade sig mer. Då  skulle vi försvinna.
 Det är värre än att Trumpen med löshåret och de ohållbara förslagen kan bli president i USA.

Måleri på Kreatima

Oljor och folk och Kerstin i farten:

Ingen åldersnoja

N.... på mammas boende

(2014-02-21)

Våren är redan i gång utanför mammas altandörr med snödroppar och vintergäck. Jag har köpt tulpaner och choklad och nu är vi ute (inne) på promenad till nästa avdelning. Där sitter Ulla framför  en TV som visar Farmen, en bit av det program-utbud som jag kallar DUBBELSTRUNT. Obildade figurer skapar konflikter om banala saker och vrålar åt varandra.

  Tur att publiken inte hör vad de säger. Hörseln hos vissa av mammas kompisar har blivit lite trött vilket i TV-sammanhang bara är en fördel. Det är inte konstigt om man hör lite dåligt när man är hundra år, säger mamma.

  ”Du är inte hundra än”, säger jag.

  ”Jag vet väl hur gammal jag är”, säger mamma.

  ”Inte hundra”, säger jag.

  ”Du säger det, ja”, säger mamma och det hörs att hon inte tror mig men hon låter mig hållas, av ren hövlighet.

  Jag vänder mig till Ulla. ”Hur gammal är du, Ulla?”

  ”Jag är 83 år. Jag är född 1930”, svarar Ulla, utan att behöva tänka efter.

  ”Jag är född 1923”, säger mamma.

  Båda ser ut att fundera på hur gammal man är då. Jag påpekar att mamma fyller 91 år i maj.

  ”Gör jag?” säger mamma förvånat.

  En av de fåtaliga männen på avdelningen sitter två fåtöljer bort och nu kan han inte hålla sig. ”Nu ljuger du allt, Ulla! Vågar du inte berätta att du är 102 år…”

  Ulla skrattar lite. På TV har Farmen avlösts av Malou von Siwers med gäster. De pratar också ålder. Två experter tipsar om hur man ska äta (sunt och tråkigt) för att bli så gammal som möjligt.

  ”Det dröjer länge tills ni fyller hundra”, säger jag.

  ”Jaha, då kan det göra detsamma hur gammal man är nu”, säger mamma.

  Hon tänker ett tag och så gör hon en svepande gest över de andra. ”Om ett tag kommer flera av dem att vara borta och jag kommer att sitta här ensam.”

  Nu råkar mamma vara äldst i sällskapet så resten av församlingen ser lite överraskade ut. Innan de hinner säga någonting vaknar plötsligt man nr 2 till och upptäcker att avdelningens lilla dementa ”städtant” har gått in i hans lägenhet och börjat rumstera om.  Varje dag ska det städas, åt döda föräldrar och bortgången äkta man. Aldrig får man vila, bara gno, fram och tillbaka mellan Stockholm och Björnlunda. Och ingen som hjälper till.

  ”Ge fan i det där och kom ut ur mitt rum!”

  ”Håll käften och stör mig inte!” Den vanligtvis så blida lilla damen kommer utrusande som en arg geting i blått förkläde.

   ”Du får inte vara på mitt rum!!”

 ”Jaså! Då får du se till att fixa till det själv åt mig!” Hon far fram och tillbaka och nu kommer Pia från personalen skyndande.

  Lilla städtanten stannar upp, tittar runt i rummet och utbrister irriterat: ”Och var är förresten min man?!”

Jojovinter i februari

Storebror ser dig:

Åtminstone tills isen har smält eller snön har fallit igen.

Alsjöns armé...

Jakttorn. 

Kerstintavla av Philippes domherre.

En strimma i mörkret

Plötsligt en dag förra veckan upptäckte jag att DEN STORA VINTERSKUGGAN över Utvägen hade lyfts bort. Solen orkade äntligen över trädtopparna och skillnaden var markant. Tove Jansson skrev i "Vinter i Mumindalen" om den försvunna solen. Den tjocka snön och en till synes evig skymning har lägrat sig över Mumindalen och Mumintrollet blir allt dystrare. Till slut kommer dagen då solen ska återvända. Alla är samlade, ögonblicket är stort och högtidligt. Solen skimrar upp en liten bit över horisonten. Sen dimper den ner igen och är borta. BORTA! Mumintrollet är förtvivlat.

Det krigas fortfarande och bombas och torteras. Inte just här men där. Det är för få mumintroll och för få änglar i världen. För få människor som bygger upp i stället för att riva ner. Dessutom har Bodil Malmsten precis dött. Varför??? Precis som Astrid Lindgren och min kompis Maria behövdes hon. Här, inte där. Inte i något mystiskt helvete eller paradis eller ingenting eller vardandes jord utan här och nu.

Det här är Marias ängel, innan tavlan blev färdig.