Min farbror Rolf
Pettersson
Rolf hade
sett hela världen men aldrig varit utomlands. Biblioteket på Stora Almby var
fullt med böcker om de mest skilda områden: historia, natur, jordbruk, bokföring,
romaner, sport, böcker om andra länder.
Rolf hade förmodligen läst de flesta av dem
och han kunde lite försynt påpeka hur det verkligen låg till när vi råkade dra
till med något felaktigt namn eller årtal. Hur han hann med att lära sig så
mycket vid sidan om arbetet på gården är en gåta och nu finns det inte längre
någon som kan svara.
Vår farbror kokar inte längre kaffe på
spisen, han hämtar inte de ljusblå finkopparna i vardagsrummet och tar fram
silverskedarna ur skåpet. Han har inte köpt prinsesstårta och lagt i frysen
ifall vi skulle komma på besök. Han har inte lagat älggryta eller satt sig i
den otroligt nedsuttna tevefåtöljen för att titta på sport med ljudet
uppskruvat alldeles för högt.
Fåglarna vid den stora granen undrar säkert
vad som har hänt. Inga solrosfrön ute i fågelhuset som var det sista i en lång
rad av hemmabyggda fågelhus.
Det är lätt
att ha förutfattade meningar om en människa som är ödmjuk, att en sån människa
på något sätt skulle vara ”enkel”. Rolf hade ett fantastiskt läshuvud och ett
klart förstånd. Han hade säkert inte haft några problem i den akademiska
världen. I teorin, alltså. I praktiken skulle den säkert blivit ett trångt och
kyffigt fängelse. Varför välja en karriär när man kunde ha djuren, skogen och
ängarna och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt, även om detta innebar
hårt arbete?
Rolf var fyra år när familjen flyttade från
Grindgården i Kjula till Stora Almby i Jäder. De äldre bröderna var redan
tonåringar och Rolf kom lite på sladden. Hur livet var i början vet vi inte,
men på alla foton som finns ser Rolf glad ut. Kanske blev han som en maskot för
bröderna. När åren rullade på blev han i stället centrum i familjen. Hans äldre
bror Sven (min pappa) skrev hem från Uppsala: ”Kan ni fråga Rolf om han kan
skriva ner det här på maskin och skicka till mig?” och ”Vad tycker Rolf om…”
eller ”Jag har köpt kameran som Rolf ville ha…”. I vart och vartannat brev
nämns Rolf.
I köket på Stora Almby hängde gevären på
väggen men Rolf var inte den som sköt några djur. Han tog hand om sina kor och
om Mona, den sista arbetshästen på Almby. Livet på gården hade inget utrymme
för sentimentalitet, men Rolf medgav sent i livet att när Mona skickades till
slakt, då var det sorgligt.
Det går inte att berätta om Rolf utan att
nämna skogen, den skog som vi som brorsbarn gick i redan när vi var små. Att
träd var något mer än bara pinnar med barr och löv gick direkt in i själen.
Vilken tur att det på granngården Lilla Almby fanns en till som värnade om
skogens skönhet. Rolf och Gösta Jonsson hade en osagd och hemlig tävling om vem
som hade den snyggaste skogen – inga barrplantager där inte.
Vi bävade
för vad som en dag skulle hända när Rolf blev gammal. Han hade tagit hand om
både sin pappa och sina bröder så att de fick åldras och dö hemma. Till slut
var han ensam kvar, ett tag med Katten utan namn som bara kallades just
”Katten” och som gömde sig så fort någon klev in genom dörren som inte var
Rolf.
Nu tog det 86 år tills Rolf blev gammal.
Innan dess var han utan ålder, i alla fall för oss brorsbarn. Han var evig och
ålderslös och den man alltid kunde fråga när man undrade något om vår släkt på
våra pappors sida.
Att Rolf är död är fortfarande svårt att
fatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar