Världen ser ut som den gör men jag skriver ändå

En blekfet man med stenögon låter döden falla över Ukraina, över människor, djur, träd, blommor och hus. Hur kan man vara så ond, så dum, så okänslig? Och hur kan man vara så dum, så okänslig och så ond att man som Barbieaktiga TV-hallåor applåderar det hela? Vi räddar er genom att döda er och samtidigt eldar vi på den globala uppvärmningen. Så glada ni ska bli!

Nästa fråga: Hur kan man ens för sig själv motivera att den kvinnliga delen av mänskligheten har hår som är livsfarligt att visa? Är det kärnvapenhårstrån? Hårstrån som skickar iväg röntgenstrålar? Som är giftiga? Hur kan man ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att en gudom skulle ha tid och lust att bekymra sig om hår!

Hål i min värld.

 

Min farbror Rolf Pettersson

Rolf hade sett hela världen men aldrig varit utomlands. Biblioteket på Stora Almby var fullt med böcker om de mest skilda områden: historia, natur, jordbruk, bokföring, romaner, sport, böcker om andra länder.

  Rolf hade förmodligen läst de flesta av dem och han kunde lite försynt påpeka hur det verkligen låg till när vi råkade dra till med något felaktigt namn eller årtal. Hur han hann med att lära sig så mycket vid sidan om arbetet på gården är en gåta och nu finns det inte längre någon som kan svara.

  Vår farbror kokar inte längre kaffe på spisen, han hämtar inte de ljusblå finkopparna i vardagsrummet och tar fram silverskedarna ur skåpet. Han har inte köpt prinsesstårta och lagt i frysen ifall vi skulle komma på besök. Han har inte lagat älggryta eller satt sig i den otroligt nedsuttna tevefåtöljen för att titta på sport med ljudet uppskruvat alldeles för högt.

  Fåglarna vid den stora granen undrar säkert vad som har hänt. Inga solrosfrön ute i fågelhuset som var det sista i en lång rad av hemmabyggda fågelhus.

 

Det är lätt att ha förutfattade meningar om en människa som är ödmjuk, att en sån människa på något sätt skulle vara ”enkel”. Rolf hade ett fantastiskt läshuvud och ett klart förstånd. Han hade säkert inte haft några problem i den akademiska världen. I teorin, alltså. I praktiken skulle den säkert blivit ett trångt och kyffigt fängelse. Varför välja en karriär när man kunde ha djuren, skogen och ängarna och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt, även om detta innebar hårt arbete?

  Rolf var fyra år när familjen flyttade från Grindgården i Kjula till Stora Almby i Jäder. De äldre bröderna var redan tonåringar och Rolf kom lite på sladden. Hur livet var i början vet vi inte, men på alla foton som finns ser Rolf glad ut. Kanske blev han som en maskot för bröderna. När åren rullade på blev han i stället centrum i familjen. Hans äldre bror Sven (min pappa) skrev hem från Uppsala: ”Kan ni fråga Rolf om han kan skriva ner det här på maskin och skicka till mig?” och ”Vad tycker Rolf om…” eller ”Jag har köpt kameran som Rolf ville ha…”. I vart och vartannat brev nämns Rolf.

 

 I köket på Stora Almby hängde gevären på väggen men Rolf var inte den som sköt några djur. Han tog hand om sina kor och om Mona, den sista arbetshästen på Almby. Livet på gården hade inget utrymme för sentimentalitet, men Rolf medgav sent i livet att när Mona skickades till slakt, då var det sorgligt.

  Det går inte att berätta om Rolf utan att nämna skogen, den skog som vi som brorsbarn gick i redan när vi var små. Att träd var något mer än bara pinnar med barr och löv gick direkt in i själen. Vilken tur att det på granngården Lilla Almby fanns en till som värnade om skogens skönhet. Rolf och Gösta Jonsson hade en osagd och hemlig tävling om vem som hade den snyggaste skogen – inga barrplantager där inte.

 

Vi bävade för vad som en dag skulle hända när Rolf blev gammal. Han hade tagit hand om både sin pappa och sina bröder så att de fick åldras och dö hemma. Till slut var han ensam kvar, ett tag med Katten utan namn som bara kallades just ”Katten” och som gömde sig så fort någon klev in genom dörren som inte var Rolf.

  Nu tog det 86 år tills Rolf blev gammal. Innan dess var han utan ålder, i alla fall för oss brorsbarn. Han var evig och ålderslös och den man alltid kunde fråga när man undrade något om vår släkt på våra pappors sida.

  Att Rolf är död är fortfarande svårt att fatta.

 

Den försvunna vintern och den återkommande - mer än två år har gått

  Min grannes två snöskotrar som plötsligt hittades i en av ladorna får symbolisera förra vintern, den som började så storståtligt med en dags snöfall, den 10 december 2019, tror jag. Då såg det ut så här och framtidstron och julstämningen var på topp.

Sen smälte snön. Vintern uteblev och förvandlades till något slabbigt mörker som i februari 2020 kulminerade i en pandemi. Inga luftiga snöflingor dalade ner, bara ett taggigt, mikroskopiskt virus som lyckades stänga ner land efter land.

  Vi skulle åka utomlands, eller inte åka, eller åka, eller inte? Tre dagar före den långa flygresan avrådde UD från resor till samtliga länder och vi avbokade. Rullgardinen drogs ner för jobb, för resor, för spontana möten inomhus. I min systers Spanien fick man inte ens gå ut. Min vän som hade blivit fast i Kina och försökte se det positiva med obegränsad skärmtid, matleveranser och noll frisk luft skrev: Hur svårt kan det vara att vara inne och mysa?

  Hopplöst svårt, ansåg jag och tränade fram en muskelbristning i frustration, jag som inte ens behövde vara inomhus hela tiden (men som blev pankare för varje inställt jobb). I Frankrike var min goda vän tvungen att printa ut formulär på skrivaren, fylla i dem och komma ihåg att ta med sig det ifyllda pappret på varje ny och nödvändig shoppingrunda. I Frankrike alltså, där man handlar ny baguette varje dag i bageriet, kött hos slaktaren och så vidare.

  Min syster har en jättetomt, men bor ensam (med sina djur). När hon i hemlighet tog en promenad längs floden med en god vän dök en "spion" upp (ein Spitzler hade man sagt i forna DDR) och skrek ilsket: Det är förbjudet att promenera!!

  Böter för den som gav sig ut på onödiga shoppingrundor. Böter för den som stannade och pratade med grannen. Böter för den som gick utanför dörren för att motionera.

  Låter det intelligent?

  Eller låter det som om man frånkänner sina medborgare sunt förnuft?

  Här tror man att man inte kan släppa ut folk, då kommer de genast att stå för nära och smitta varandra, berättade min syster.

  Det gällde samma regler uppe i de avlägsna bergsbyarna där man sedan flera år tillbaka har problem med avfolkningen. Förbjudet att gå ut. Kompisen Javier hade slut på maten. Min syster åkte upp till bergsbyn, blev stoppad av polisen men fick i nåder åka vidare och lämna mat vid dörren.

                                      Bara tvätten trängs uppe i bergsbyarna.

Vår mamma fyller 98 år i maj och lever fortfarande. Nu är hon svensk och har fått gå utanför dörren så mycket hon vill. Hon kanske vill men kan inte eftersom benen har slutat bära och huvudet är trött. På hennes boende dog 25 procent av de gamla. Inte mamma.

  

Vi (inte mamma ) gick längs de ickesnöiga vägarna och pratade om smittan i Europa, den som inte försvann trots att man tvingade folk att vara inomhus. Där satt de i sina mörka och dragiga lägenheter och hade möjligtvis ett fönster som vette mot utomhuset.

  Spanska lägenheter är inte gjorda för att man ska vistas i dem någon längre stund. Det behövs inte. Det finns barer, restauranger, parker och andra ställen där det är så mycket trevligare än hemma.

 Vår thailändska vän skickade bilder på mystiska utslag som han hade fått på en arm. I vanliga fall hade han gått till närmaste privatläkare, men privatläkarna hade stängt sina praktiker och nu var han hänvisad till stora sjukhuset i Takua Pa. "Det har inte det bästa ryktet" skrev han. Eftersom man inte fick lämna provinsen skickade han i stället foton till min sambo och läkarrådet (far och son) konfererade. Förmodligen inget allvarligt, konstaterade de, vilket visade sig stämma bra.

Det är nu februari 2021 och vi har haft munskydd på oss under varenda handlingsrunda sen oktober förra året. 

  Jag har fel sorts munskyddsöron. De viker sig dubbla och försöker kasta av munskyddssnörena.

  Jag försöker att inte vifta med dem och drar ner mössan för att hålla munskyddet på plats.

Det är februari 2021 och pandemin pågår fortfarande men i år blev det i alla fall vinter. Snö! Blått ljus om kvällarna och snökristaller som gnistrar som diamanter i skenet från pannlampan. Solsken och skidåkning. Pulkorna och löparskidorna har varit slut i sportaffärerna.

  Jag är så lycklig att jag bor på landet och kan gå ut. 

  

  

  

Festival i djupa skogen utan bidrag

Jag har en son.
  Jag är stolt över honom.
  Han har en egen motor. När han var liten fick den honom att hoppa jämfota över hela badstranden i Laxne och med tårfyllda ögon och rött ansikte vråla: "NI HAR FÖRSTÖRT MITT LIV!!!"
  Andra gången åkte han nerför backen med alldeles för långa (och lånade skidor) eftersom han var minst och yngst. Åka skulle han, precis som de äldre kompisarna.

I somras ordnade han en musikfestival tillsammans med några kompisar. Det var tredje gången. Det gick åt många timmar till förberedelserna och en hel del pengar från egna plånböcker.
  Inträdet var gratis.
  Storslaget, tycker jag som är ganska trött på att skriva om olika grupper, konstnärliga och andra som har sökt projektbidrag för att göra något. Man får en idé. Man kopierar fraser som Statens Kulturråd eller Allmänna Arvsfonden eller någon annan institution (som inte hanterar egna pengar utan medborgarnas) har bestämt låter bra just det här året. Så klistrar man in de rätta ordalydelserna (genusperspektiv, integrationsåtgärder m.m.)  i sin ansökan. Har man tillräckligt många rätt får man kanske pengar. Då och först då kan man göra något.
  Så fjuttigt. Tycker jag. Fantasin borde flyga fritt utan att ledas i koppel av ord som till exempel genusperspektiv.
  Jag struntar! sa min son när han var liten.
  Jag - Kerstin - struntar i alla modeord. Jag bryr mig bara om fantasin och den är universell och icke könsbunden.

Några bilder från festivalen:

Min festivalkarta.

Hejsan igen och min motvilja mot sociala medier

Jag har inte skrivit i min blogg på länge. Jag drabbas ibland av digitala-medier-aversion. Detta blir mest uttalat när det gäller Facebook. Jag har en sida där som heter The art of Kerstin Pettersson och där har jag bara publicerat ett eller två inlägg sen jag lanserade sidan. Då och då kommer uppmaningar från Facebook, först uppmuntrande, sen alltmer hotfulla. "OM DU INTE PUBLICERAR NÅGONTING SNART STÄNGER VI NER DIN SIDA:"
  TROR JAG DET! skulle jag kunna hojta tillbaka i versaler.
  Facebook lever på reklam, att företag betalar för sina annonser som poppar upp när användarna har publicerat sina små inlägg och gratis lagt ut sina bilder så att deras vänner - kanske - och bekanta eller andra ska kunna se dem och samtidigt glo på alla annonser samt läsa delade tidningstexter som inte Facebook har betalt för.
  Arvodena för journalister, illustratörer och fotografer har sjunkit till svältgränsen och detta har hållit på under cirka tjugo år. Det har blivit så lätt att stjäla det någon annan har jobbat för utan att ha fått betalt.
  Därför säger jag nej till hurtiga konst- eller fotostafetter typ: Jag utmanar dig Kerstin Pettersson att publicera en ny bild varje dag i fem dagar.
  Utmana på du, tänker jag och går ut och vattnar mina växter eller gör något annat viktigt.

I början på juli var min kompis Denise på besök. Denise är också konstnär och har precis som jag  demat samt jobbat med texter. Innan vi sågs nu hade vi träffats i Frankfurt, på Paperworld-mässan 2009. Där stod vi i varsin monter och var konstnärliga inför publik. Sen sågs vi inte igen förrän Denise kom på Arlanda med en fullastad väska och bestämda steg. Vi såg henne komma och... vi såg henne göra en helomvändning och rusa tillbaka in igen.
  Jahapp.
  Sen kom hon ut en gång till, med ännu en väska som hade glömts därinne.
  Hela kvällen var det julafton; franska viner, franska ostar, fransk choklad, franska delikatesser i små glasburkar (och ja, hon hade fått betala övervikt på planet). Denise´s böcker + en stor fotobok över trakten.
  Denise är en mycket generös människa. Dock tycker både hon och jag vi vill bestämma själva när vi ska ge bort något.
  Lagen om copyright handlar om det, att man inte får kopiera och publicera det någon annan har gjort. Just på Facebook finns det många långa sidor med användarvillkor som förhandlar bort copyrightlagen om man lägger ut bilder, filmer och texter på sin facebooksida.

En av dagarna när vi promenerade Laxne-med-omnejd runt pratade vi om copyright. Det har blivit ett begrepp som folk numera verkar ha förträngt eller glömt bort eller aldrig hört talas om.
  Denise hade varit med på en samlingsutställning hemma i Frankrike. Arrangören hade låtit trycka upp ett antal affischer med en bild.
  "Vem är det som har gjort bilden? Är den copyrightbefriad?" frågade Denise.
   "Det vet jag inte", sa arrangören. "Förresten, vem bryr sig!"

Här under kommer en Denise-bild. En annan gång ska jag berätta mer om vad hon gör.

Sen kommer en av mina bilder, på skrapkartong. Det var mycket länge sen jag gjorde den. På den tiden hade jag kort hår och längtade efter vingar.

VARFÖR SKRIVA OM SMÅ SAKER?

Inte ett ord från mig på bloggen på nästan ett år. Király dog, inte bara en hund utan mycket mer. Alla dör, förr eller senare, hundar som människor som växter. Alla man älskar, alla man ogillar eller till och med hatar. Alla.
  Det händer små saker, det händer stora. Vad som är vad varierar. Att en till synes korrupt, infantil översittare kan bli president för att han ljuger, är stort i den bemärkelse att det påverkar många människor. Annars är det futtigt, smått och sorgligt.
  Att Trumpen kan förneka att det är dåligt för miljön att släppa ut avgaser och smutsa ner; tja, det påståendet faller på sin egen omöjlighet. Vem vill bo på en soptipp!
  Den trettonde september 2107  finns en länk på Facebook, till en artikel som handlar om forskaren Irakli Loladze. Han upptäckte av en slump (enligt artikeln av Helene Bottemiller Evich) att den ökande halten koldioxid i atmosfären förde med sig att växter fick ett lägre innehåll av proteiner, järn och zink m.m.
  Under en längre tid har forskare konstaterat att de växter som vi äter har blivit mindre näringsrika, allt sedan 1950-talet. Man har haft många idéer om varför (konstgödsel, besprutning, ...).
 
Världens mäktigaste land har en president som inte läser, som inte tror på vetenskap, som inte förstår sig på större sammanhang och som skäller på dem som försöker förstå. Samtidigt rullar vi på mot en naturkatastrof.
  Då kan det kännas meningslöst att göra sånt som att blogga och rapportera om sina fina tomater.
  Jag tror man behöver göra det ändå. För att orka leva måste man kunna glädjas åt de små sakerna i vardagen och inse att för mig - bara för mig - kan de vara stora.

Ode to my dog