 |
Majakovszky utca 1990 (nu Király utca). Foto: Kerstin
|
KAPITEL 40
År 1990
En katt vrålade till utanför fönstret. Månen
var halv över hustaken. På Dohány utca, på Dob utca, på Majakovszky utca,
överallt på trottoarerna reste sig berg av möbler, trasiga kläder, kastruller,
icke fungerande TV-apparater, varmvattenberedare och kylskåp. En gång om året
ställde man ut sitt skräp och sitt överflöd på gatan. Nästa dag kom lastbilarna
och rensade.
Kálmán och Krisztin var
ute och fotograferade. Givetvis med bil. Bilen var Kálmáns skydd mot en hotfull och omyndigförklarad omvärld. ”En gång var bilen tvungen att stanna på
verkstaden för reparationer och jag fick ta Metron. Det var fruktansvärt, så
deprimerande! Jag förstår inte hur folk står ut”. Sa Kálmán.
Han stannade till framför
två upp och nedvända fåtöljer. ”Precis såna där fåtöljer, fast i rött läder,
köpte min mormor en gång i tiden. De var hutlöst dyra redan då... Stilmöbler.”
De var borta innan varv
nummer två var slut.
En liten kille släntrade
gatan fram med en sprayburk under jackan. Blixtsnabbt drog han fram den och
sprutade en vit ring på en portfölj överst i en hög.
En man stod djupt
försjunken i grubblerier framför ett kylskåp. Ett äldre par skyndade över
gatan. Det var inte det vackra folket som var ute och luftade sig. Hon hade
slitit hårt på sitt forna utseende; nu var hon minst fyrtiofem, såg ut som
sjuttio och var uppenbart gravid. Davidsstjämor av järn. Hemlighetsfulla
kolonner vid Dohány utca. Europas största synagoga var stängd för natten, men
bland grönskande träd och högt gräs strök katterna runt, som skuggor i en pjäs
utan slut. En gammal kvinna pressade sig
mot järngallret och kastade in brödbitar. En ljusbrun katt hastade mot middagen.
Det förflutna bultade
under nuets tunna hinna.
Lukten
av blod och rädsla sipprade ur själva gatstenarna, de stenar som en gång
utgjorde ghettots golv. Kálmán stannade bilen och stirrade på det som var
ingången till ghettot under andra världskriget. Blinda är ögonen, bara
ryggraden känner ekot av historien som små ilande rysningar. Var börjar
mördandet? Var i hjärnorna?
Ondskan är inte särskilt
sofistikerad, säger man, den är lättare än man tror att förklara. Det man inte
själv förmår skapa river man ned, krossar, trampar på. Man blundar för
nederlaget genom att utplåna åskådarna.
Rutorna till den andra
synagogan var spruckna, ingången igenspikad med brädor. Tiden hade knaprat i sig
mittpartiet av en fyrkantig metallskylt, vars övre del pryddes av en sjuarmad
ljusstake.
En annan skylt annonserade
att Hannahs restaurang serverade koshermat. Skylten var gammal och berättade
inte om Hannah var död eller bara utflyttad. Ett nytt plakat signalerade att
porten var en utfart för bilar.
Kálmán hade lyssnat på
nyheterna. I Sovjet slog människor ihjäl varandra i T-banan.
Varför var friheten så
svår att bära? Vore det lättare om man kunde äta den, dricka den? Varför skapar
den depressioner eller manar till blodtörst, i synnerhet när den kommer
plötsligt? Kan människan bara fungera under tryck?
Sedan andra världskriget
hade Europa inte varit så nära ett nytt storkrig, konstaterade Kálmán dystert.
”Jag ville alltid skapa en
ordnad tillvaro, ett lugn – aldrig kommer jag dit.”
Han stirrade ut i mörkret, det mörker som i Budapest var tjockt av gengångare.
(Ur "Och hästen sökte sina vingar", sid 188-189)
